Plektrumet

Plektrumet eller the Pick som jänkarna säger Inget man lägger något större märke till eller en seriös tanke om. En plastbit som faktiskt har en stor del av vad du har hört i dina dagar, en plastbit som faktiskt hör till plastens historia i vår värld. För en del som jag själv bryr jag mej inte så mycket, mer än tjockleken, men för en del så är man gift med sitt plektrum och det finns dom som hör och häpna har haft samma plektrum i åratal och är hur rädd som helst att förlora det för att det inte längre tillverkas. Eftersom jag jobbat i musikaffär hela mitt liv så hat jag sett många olika typer av plektrum Celluloid, plast, nylon hör väl till det vanligaste, mässing, stål, sten, ben och ebenholts är också vardagsmat idag, men första Musikaffären jag jobbade på Walles Musik där fanns det plektrum i sköldpaddsskall med konstiga former. Men det har funnits plektrum gjorda av fågelfjädrar som struts, örn och korp. Elfenben, cocosnötsskal och faktiskt var ost ett tidigt plektrum.

Vad få vet är att hela ditt personliga sound sitter i plektrumet, hårdheten, materialet, hur du håller plektremet och ditt anslag är ditt sound. Joe Walsh (Eagles) sa i en intervju att han inte förstod sej på alla som undrar vad han har för förstärkare och effekter för att få sitt sound, ingen frågar mej vad jag använder för plektrum och det är ju där hela mitt grund sound sitter.

Men hur började det? Ja man säger att pilbågen var världens första stränginstrument och följdaktig måste då det första plektrumet varit spetsen på pilen och det är ju fortfarande idag formen på ett plektrum. Lutan i början av tusentalet använde man ofta spetsen på en fågelfjäder för att den var elastisk man började förstå att det gick att nyansera sitt spel med ett elastiskt material. Det första instrumentet som bara spelades med plektrum var den Neapolitanska Mandolinen strutsfjäder var det vanligaste plektrumet och man fick ut ca 5 plektrum per fjäder så en Struts kunde ge plektrum för tio år framåt och ge mat till ca 40 personer. Nya material till plektrum började dyka upp på 1800 - talet, allt från torkad ost till bark från körsbärs träd till en dag då man i Spanien och Portugal kom på att använda sköldpaddskal för då kunde man göra ett tunt plektrum. Plektrumen var gjorda för hand av sköldpaddsskal som hettats upp och tillplattats, dessa plektrum gav en helt ny ton och var flexibla beroende på dess tjocklek. Sköldpaddsskal plektrumet fick namnet Tortsie Shell pick när dom första importerades från Spanien till USA i början på 1900 talet av en man som hette John Farris som byggde en 8 strängad mandolinbanjo och han tog även patent på sitt plektrum. Plektrumet hade fått sin form men utländska tullar på havssköldpaddor och få exportörer på skal gjorde plektrummen dyra att tillverka så man började leta nya material. Läder, oxhorn, elfenben och gutta percha, ett hårt gummi liknade material som utvanns från träd i Borneos djungler men man ville ha något som var flexibelt och snabbt utgick till utgångspunkten. Svaret på frågan fann man i en helt ny substans som var något helt nytt för vår värld att se. Miracle mannen John Wesley Hyatt gjorde en produkt som skulle produceras i massor av industrin, Celluloid den första kommersiella plasten. Hyatt höll på och experimenterade med kollodium (bomullskrut upplöst i nitro cellulosa) för att göra ett vattentätt bandage. Hyatt tillsatte Kamfer en olja som utvinns ur träd hettade upp det och plattade till det och Celluloiden var uppfunnen en produkt det skulle ta ca 30 år innan man förstod vad man kunde använda materialet till. Dom första mandolinplektrumen såg dagens ljus vid sekelskiftet och blev snabbt populärt eftersom det var lättare att spela ett vibrato med ett flexibelt plektrum än med dom tidigare varianterna och dessutom var dom avsevärt mycket billigare än Tortsie plektrumen, man fick ett dussin celluloid plektrum till priset av ett Tortsie vilket gjorde celluloiden till det material som skulle bli nummer ett för plektrum tillverkning. Tum och finger plektrum kom så tidigt som 1909 man var irriterad på att man tappade plektrumet hela tiden och för 5 strängs banjo var det uteslutet att använda ett flatpick, Problemet att inte tappa plektrumet hade man en mängd tidiga lösningar på bland annat borrade man hål i plektrumet och träde en tråd igenom som man skulle ha över tummen och pekfingret men det blev ingen större succé.

Det tog ända fram till 20 talet innan plektrumet blev ett gitarrplektrum Gibson och Martin hade börjat att göra stålsträngade gitarrer och en gitarrist vid namn Nick Lucas var en av dom första som spelade in med plektrum ett helt nytt gitarrsound var funnet. Ungefär samtidigt hade en herre vid namn Luigi D'Andrea börjat tillverka plektrum och det var Luigi D'andrea som förärade Nick hans första plektrum.

D'Andrea
Luigi D'andrea kom till USA som 17 åring 1902 från Italien, en passionerad drömmare som gillade musik, ciggarer och kokkonst och hade jobbat på restauranger i Italien där han jobbat i köket, serverat mat och spelat Napolitansk Mandolin på ammatörnivå men nu ville han göra något nytt han började sälja dammsugare Hm…. Luigi bildade familj och fick tre barn. Luigi var inne på att ge sej in i damkonfektionen, en dag 1920 var han ute gick och gick förbi en affär som sålde dampuder och annan kosmetika och i fönstret låg det celluloid. Luigi gillade att klippa ut figurer och dekorationer i papper och såg celluloiden i olika färger och kom på att han skulle kunna göra det i celluloid istället. Sagt och gjort Luigi köpte några ark och gick hem och tillverkade ett präglingverktyg och stansade ut dekorationer och filade till dom, när han lagt upp dom på bordet kom Luigis nio åriga son Anthony och bestämde Luigis framtida öde och gav oss världens största plektrumtillverkare. Anthony tittade på vad sin far hade gjort och sa, - dom ser ut som min kusin Primos mandolin plektrum, Luigi tog ett av sina verk på bordet och provade på sin mandolin och det var helt perfekt att spela med. Luigi hade rundat kanterna på sina dekorationer och det gjorde det mycket behagligare att spela med än andra celluloid plektrum som bara var utstansade med vassa kanter. Luigi gjorde en kartong med hjärtliknande plektrum och begav sig till G.Schirmer and Company ett musikförlag och dom högg direkt och gav Luigi 10 dollar för plektrumen och det blev starten till D'Andrea mfg.

Luigi D'andrea startade sin plektrumtillverkning i större skala 1922 i ett rum på ett loft på 395 West Brodway i New York, Luigi stansade ut plektrumen och Anthony slipade kanterna runda och i slutet av året hade man 6 olika sorters plektrum Hjärtplektrumet och fem ovala i olika längder och olika tjocklekar. Snart började Anthonys bror Victor att hjälpa honom och senare också hans syster Eda. Ca 1924 så tittade Luigi på sitt hjärtformade plektrum som inte var storsäljaren och skissade på ett mindre plektrum som var rakare och hjärtformen las igen och Luigi gjorde ett präglingsverktyg för att stansa ut plektrumet ur celluloiden som fick namnet 351 och det klassiska Fenderplektrumet var fött som Gibson var ca 25 år före med.     
Nick Lucas fick ett 351 plektrum av Luigi och det blev hela hans sound och äntligen hade man fått det folk frågat efter ett gitarrplektrum. Lukas var fascinerad av ljudet som celluloidplektrumet gav gitarren med sin snabba flexibilitet och hur han kunde smeka strängen med dom runda kanterna som plektrumet hade.
D'Andrea är USA:s absolut största plektrumtillverkare genom tiderna och tillverkar än idag alla Fender plektrum och är idag den sista som gör celluloid plektrum.
Celluloiden var nummer ett från 20-talet till 60-talet som grundämne för plektrumet Sköldpaddsskal använde till och med D' Andrea för efterfrågan fanns från Mandolin Players. Gibson och Martin blev dom första storkunderna på plektrum och det var Tortsie Shell som var Gibson och Martins main picks fram till femtiotalet.

I början av 60 talet dök dom första Nylonplektrumen upp och mannen var Joseph Moshay men problemet var att nylon plektrumet var halare än celluloidplektrumet och därför gjorde Moshay ett håll i mitten av plektrumet och sökte pattent på det fast Luigi D'Andrea hade gjort samma sak 20 år tidigare han fick patentet och D'Andrea brydde sej inte men Nylonplektrumet var första hotet mot D'andrea men det var inte Moshay som var hotet det var Herco som satte Nyloplektrumet på kartan.

Luigi D'Andrea dog i början av 50-talet, Anthony och Victor tog över pappans och broderns verk och många plektrumtyper försvann från sortimentet. Idag ägs D'Andrea av Anthonys som Tony.

Herco dök upp redan i början på 50 talet som etablerad plektrum tillverkare och hade snabbt en line med elva olika plektrum i celluloid, gitarr och mandolinplektrum, tum och fingerplektrum som tillverkades i Japan. I början av 60 talet ville Herco prova något nytt och materialet blev nylon men istället för att borra hål i plektrumet så kom man på något nytt, med nylon kunde man gjuta ett relifierat grepp på plektrumet och så blev det och två tjocklekar medium Guldfärgat och hard Silverfärgat . 60 talet blev en jättesuccé för Herco och man toppade med en produktion på 2.200.000 plektrum per år i slutet av 60-talet i USA. Tyvärr så blev konkuransen för stor och Herco hade för litet sortiment så på 70-talet gick det rakt nedför, nya namn hade dykt upp Jim Dunlop som kom med ett liknande nylonplektrum i sex olika tjockleker och Japanska Pick Boy och i början av 80 talet var produktionen nere i 800000 plektrum per år det var vad Pickboy i japan producerade på en månad.

Pickboy Mister Nakano snubblade in i det hela ungefär som Luigi D'Andrea han höll på med herrkonfektion och tillverkade skohorn av celluloid när han en dag kom till fabriken som gjorde skohorn hittade han små rektangulära celluloidbitar som blivit över och tillverkaren sa att han gav bort till folk som spelade gitarr med dom och pling där startade manen på celluloidfabriken en av dagens största plektrum tillverkare. Nakano köpte 20000 celluloidbitar och öppnade en gitarrshop och började sälja plektrum till det japanska folket som precis hade upptäckt vilket trevligt instrument gitarren var i mitten av sextiotalet och plektrum fanns knappt att få tag på innan Nakano i Japan. I början av 70-talet sålde Nakano över 700000 plektrum i månaden och det axelererade något kopiöst under slutet av 70-talet och på mindre än tio år hade Nakanos företag Pickboy blivit den tredje största plektrumtillverkaren i världen. Men samtidigt kom Jim Dunlop som vände uppochner på USA:s plektrum tillverkning och svalde Herco levande.

Dunlop Manufacturing inc. som företaget fick heta. En tillverkare av ett meningslöst capo i mångas ögon men inte i gemene man. Förtaget startades i mitten av 60 talet och gjorde capos en storsäljare blev deras metall capo med nylonrem och ett plastgrepp som gick att flytta i olika jack på metall capot. Detta var revlotionerande på 60-talet eftersom man bara hade haft resår capos tidigare. Det gick inte att ha sönder hette det och man lämnade garanti på capot. Jim Dunlop förstod snabbt att gitarrbranchen var något att sätta tänderna i och har sedan dess köpt in sej i gitarrbranchen.
Cry Baby var en tidig investering sedan kom MXR, sedan blev det plektrumtillverkning så golvade typ Herco och D'Andrea fick också sej en snytting men den unge Anthony var snabbt på plats och styrde upp det hela så Jim Dunlop började köpa plektrum av D'Andrea med sin Jim Dunlop label på typ Tortex plektrumet som D'Addario också säljer med namnet Delrin och D'Andreas egna namn på samma plektrum är Delrex. Jim Dunlops kopia på Herco i 6 olika tjockleker tog tyvärr livet av Herco som sedermera köptes av Jim Dunlop. Jim Dunlop har aldrig haft någon egen tillverkning förrän man köpte Herco.