Det är sällan det går att sätta fingret på den exakta tidpunkten när världen vänder. Men ibland kristalliseras historien till ett enda ögonblick av klarhet. Den novemberdag 1969 när Pugh Rogefeldts "Ja, dä ä dä" landar på skivdiskarna hos Sveriges grammofonhandlare är en sådan stund och sedan dess har svensk rockmusik inte varit sig lik.

Trettio år senare sitter Pugh Rogefeldt på Slussplan i Stockholm och knaprar i sig en strömmingsmacka. Det lider mot höst men sommaren 1999 låtsas inte om vad det står i almanackan och värmen dröjer sig kvar. Solen glittrar i Strömmen och Pughs solglasögon får göra tjänst.

Han berättar att fruktträden hemma på gården på Gotland blivit förstörda på grund av torkan. Det föll knappt en droppe regn på ön under sommaren. Vidare förtäljer mannen att bysnickaren och han själv har kommit på ett "jävla bra koncept för kubbspel".

- Vet du inte vad kubbspel är!?, säger Pugh bestört när han ser min förvirrade uppsyn och så börjar han förklara.

- Det är ett gotländskt spel som blivit oerhört populärt de senaste åren. Du spelar det på en gräsmatta med pjäser som är tre-fyra decimeter höga och rätt tjocka och det är två lag. Man kastar grejer och krockar varandra och håller på i flera timmar ibland. Bysnickaren har gjort ett skitsnyggt ställ att ha pjäserna i. Det har blivit dundersuccé. Sånt tycker jag är kul.

Några kvarter bort sitter producent Johan Lindström i Cosmos studio och filar på några detaljer i ljudbilden på den nya Pugh-plattan. Det slår mig att Lindström skulle kunna vara Pughs son, producenten är 27 år och artisten är 52. Är det ett tecken i tiden? När Pugh gjorde plattor på 70-talet hette producenten Anders Burman och då var ålderskillnaderna de omvända. Burman den ärrade veteranen, fadersfiguren som gav råd och dåd till ungtuppar som Pugh, John Holm och Bernt Staf.

Pugh Rogefeldt gjorde sin senaste skiva 1992. Sedan har det varit tyst. Sångerna vrenskades, som Ola Magnell, sjunger. Det slutade komma ord och melodier.

- Började intressera mig för annat, äldre hantverk och byggnadsteknik som givit mig mycket. Det var nog bra med en paus för mig. Först var det några år med Grymlings och sedan gjorde jag en egen platta. Det var intensiva år med turnéer och spelningar så jag ville ta en längre paus. Jag har inte tänkt på musik överhuvudtaget de senste åren. Det är inte så att jag har suttit och svettats och våndats över att jag inte skrivit några låtar.

Det blev alltså sju års paus. Grymlings var inget förlustprojekt, för att uttrycka sig försiktigt, så Pugh hade lite i ladorna och kunde ta det i den takt han ville.

- Visst, där har du en poäng. Vi fick in så pass mycket pengar så jag hade råd med en paus. Det är sant. Men sen har jag inte så stora krav på livet ekonomiskt sätt, åker gärna omkring i gamla bilar och äter billig mat.

Hur kom du igång med låtskrivandet igen?

- Jag tog mina gitarrer, lite kläder, en freestyle och åkte iväg ensam i några veckor till en liten stuga, utan el och med bara en brasa, som ett experiment. Min tjej var inte glad. Men det gick fantastiskt bra. Det blev låt på låt.

- Freestyle-bandspelaren är en av 1900-talets största uppfinningar för mig. Har den alltid med mig, speciellt på nätterna. Jag vaknar ofta med världens låt i huvudet och då orkar man inte gå upp och spela in den utan jag trallar eller visslar in den i en sån där liten sak. Jag har en hel vägg hemma med gamla uttjänta freestyles.

Hur vet du att det du skriver fungerar, att det är bra?

- Det handlar om självförtroende. Kommer man igång så vet man längst därinne att det här är bra, det här kan jag stå för.

Men så har du väl känt tidigare, att det här är bra och...

- ...sedan har det varit skit i alla fall, fyller Pugh i och skrattar.

- Nej, men allvarligt så är det så att det gäller att löda på när inspirationen finns där. Börjar man tveka det minsta och rota i gamla låtar och tycka att det kanske inte var så bra det heller, så har man snart monterat ner hela sitt bygge.

Men albumet Bolla och rulla från 1974 gillar du fortfarande?

- Jag hade trott att jag skulle bli besviken när Warner för några år sedan gjorde cd av Bolla och rulla, att det skulle låta 70-tal och så. Men jag bara rös när jag lyssnade på den. Den är så enkelt gjord, lite pålägg, och den känns naken och ärlig. Och den är lite utflippad här och där, mycket små ljud, vi spelar på glas på en låt.

Jag tycker att Pugh baissat sina tidiga skivor lite väl mycket genom åren, inte velat tillerkänna dem den storhet som alla andra tillmätt trilogin Ja, dä ä dä, Pugish och Hollywood. Men om man ska vara helt ärlig och riktigt kritisk så är dessa plattorna ganska ojämna. Fantastiskt charmiga och otämjda låtar varvas med musik som inte är fullt så fantastisk.

- Ja, men det har jag vetat hela tiden, säger Pugh, slår ut med armarna och ser nöjd ut.

Det är svårt att veta vilken konst som kommer att gå till evigheten...

- Börjar man att göra en platta eller måla en tavla med sådana tankar i huvudet så tror jag inte ens att man kommer igång och kommer man igång blir man troligtvis aldrig klar.

Författaren Stig Larsson har sagt att efter 25 år kan man själv bedöma om det man gjort har någon kvalitet och Lars Norén har sagt att först efter 200 år får man en värdemätare på hur en konstnärlig prestation står sig.

- Det ligger verkligen något i det där. Jag tror båda har rätt. Jag vet saker som var väldigt uppblåsta på 70-talet och som helt försvunnit och som ingen pratar om i dag. Och tvärtom.

- När jag var med i schlagerfestivalen 1978 ställdes inför ett val efteråt. Ska jag fortsätta och vara lite "tjusig" och bli folkkär eller ska jag fortsätta och vara lite rebellisk som tidigare. Jag valde det senare och tänkte att jag äter hellre knäckebrödsmackor och är fri, säger Pugh och biter av en stor tugga från sin strömmingssmörgås.

Tänkte du dig en karriär som musiker tidigt i livet?

- Nej, inte alls. Träffade en tjej när jag var 18 år och vi gifte oss ganska snabbt och fick tre barn. Då hade jag inte så mycket tanke på att bli musiker. Om jag inte börjat med musik hade jag nog blivit byggnadsmålare. Min pappa var det och han ville att jag skulle gå och lära mig det vilket jag gjorde då och då.

Både du och din bror Ingemar (först med Pugh i Rainrock och sedan gitarrist hos Jerry Williams i många år) blev musiker - musicerade dina föräldrar?

- Pappa spelade jazz men efter att min bror och jag föddes la han ner musiken. Han spelade aldrig hemma. Han tog fram en fiol på julafton när han fått några snapsar i sig, det var den musik vi fick höra från honom. Vi hade inget piano hemma, bara en gammal gitarr från 40-talet. Jag spelade lite på den där gamla gitarren.

Hur började alltihop?

- Jag sjöng först på engelska med några amatörband men 1967 började jag experimentera med svenska.

Varför gör du det?

- Ja, varför? Jag kunde knappt engelska, bara några fraser, så jag sjöng mycket som jag knappt visste vad det betydde. Jag härmade och det kändes inte bra. Jag började med att översätta några engelska låtar. Killarna jag spelade med tyckte att jag var jättekonstig som höll på så där.

- Skickade i väg en tejp till tre-fyra grammofonbolag och sedan ryckte jag in i lumpen. Jag tyckte det var roligt att ligga i lumpen. Det var P10 i Strängnäs. Jag blev signalist och fick hålla på med teleteknik. Det var spännande. Så började svaren komma från skivbolagen och tre tackade nej per brev och en ringde upp mig. Han presenterade sig som Anders Burman och sa att han tyckte det var fantastiskt bra.

- Jag åkte till Stockholm. Han ville göra en LP med mig men sa att han ville göra den snabbt, för han sa att detta med rock på svenska var på gång nu. Det kände han på sig. Så jag åkte tillbaka till Strängnäs och begärde 14 dagars permis för att spela in en LP. Men det gick inte. Så jag hade några svettiga dygn när jag inte visste hur jag skulle göra. Men så bestämde jag mig för att lämna in mina kläder och gå därifrån. Sen fick jag tre månaders fängelse för rymning som jag avtjänade något år senare. Satt bland annat på stadsfängelset i Visby en månad.

Men återigen, varför sätter du igång att försöka göra rock på svenska språket och varför blandar du in Brecht?

- Det var svårt att skriva texter på svenska. Oerhört svårt. Men jag var intresserad av kultur, av konst och teater och ville väl göra något annat. Det var min mamma som gav mig en diktbok av Brecht, jag visste ju inte vem Brecht var. Senare fick jag höra Surabaya Johny i original med Lotte Lenya och den är ju totalt annorlunda mot min även om det finns en liknande stämning i låtarna. Att det blev sådant mottagande av min första platta och att folk fortfarande gillar den berodde nog inte enbart på att jag sjöng på svenska för musiken var dessutom ganska experimentell.

Om vi tittar på texterna till nya albumet "Maraton" så finns där en mer berättande ton än du haft tidigare.

- Jag har tröttnat lite på poesin, eller vad jag ska kalla det. Jag vill göra det enklare, rakare, närmare människorna istället för att flyta ovanpå och försöka och göra snygga poetiska texter.

"En medelklass lågutbildad man" har en undertitel som heter "Handens intelligens". Berätta?

- Det är något som jag gått och funderat på länge. IT-samhället är så uppmärksammat och jag kan förstå fascinationen för det nya men jag tycker man glömmer bort värdet av en praktisk utbildning och att vara praktiskt lagd. Det var grundtanken. När jag skrev "Medelklassman" för ett år sedan var IT-hysterin som värst. Jag tror det håller på att lugna ner sig nu. De unga killar som jag jobbar med i studion och som bara jobbat med datorer är till exempel skitnyfikna på att lära sig hur man jobbade förut.

- Jag trodde länge att det var någon annans låt. Men jag har frågat massor av folk och det är ingen som känner igen den. Men jag är inte riktigt säker än...

Kan man se sången som hyllningen till den lille mannen på gatan?

- Ja, jag vill ge mer självförtroende men inte till den lille mannen, för det är ingen liten man på gatan, utan en stor man. Utan människor med ett praktiskt handlag skulle inte samhället fungera. Media framställer vår värld som att den bygger på den tekniska intelligensen. Men i själva verket så är det inte så.

Den sången hade du aldrig gjort på 70-talet för då var det så många andra som hyllade den vanlige mannen på gatan, han som gick där och var så vacker i sin skitiga overall...

- Nej, jag hade aldrig skrivit den kring 1973-74 för då hade jag känt mig förlorad i det facket.

Berätta om "Dinosaurie"?

- Den är abstrakt. När vi spelade in Grymlings andra platta hade vi brist på låtar och då satte jag mig ner med Lindberg och Lagerberg. Vi hade varsin gitarr och så kom Lindberg med en musikalisk idé och så kom Lagerberg med en annan och det blev en så jävla bra låt musikaliskt. Men sedan spelade vi aldrig in den för jag kom inte på någon text. Så hittade jag den bland gamla band och så gjorde jag en tredje del till melodin och så skrev jag en text. Så vi är tre som gjort musiken till den.

- Texten är en fundering över det mänskliga ödet. Jämförelsen mellan mäniskorasen och dinosaurien är slående. Men det kom efterhand jag skrev.

- Jag drömmer ofta fram låtarna och texterna. "Spårljus" är en sådan. Och "Gammeldags tro" vaknade jag av att jag hade i huvudet. Men jag tänkte att det här är inget att ha. Jag brydde mig inte ens om att spela in den på min lilla bandspelare. Så jag somnade om. Nästa gång jag vaknade hade jag fortfarande låten i huvudet. En enkel frireligiös sak, en sång åt det håll som Ry Cooder skulle kunnat göra. Men så satte jag mig ner och gjorde den helt klar på en och en halv dag.

- "Välkommen hem" är en nattlåt också.

Dina texter är som sagt fyllda av en mer beskrivande ton denna gång. Du berättar om vårt land och vårt folk och i flera av sångerna berättar du om en person som liknar dig eller som du solidariserar dig med.

- Det är nog sant även om jag inte tänkt så när jag suttit och skrivit. Men jag kan säga att den här plattan handlar mer om mig själv än någon annan platta gjort tidigare. Det kan jag stå för.

Jag har alltid varit fascinerad över din dialekt - den liksom svävar fritt mellan vassa stockholmska e-ljud och ditt västeråsmål.

- På "Medelklass lågutbildad man" använder jag en nästan norrländsk dialekt emellanåt. Men sen tillbaks till rikssvenskan. Och ibland låter jag som om jag kom från Gävle. Västeråsdialekten är en rätt så ful dialekt. Men det finns en fördel med den, för när man lägger upp språket i näsan blir det faktiskt sångbart. Så jag tror att jag har ett plus där.

Säg något om "Sista hållplats blues".

- Säg att en vän råkat ut för en olycka eller något i livet som inte är bra. Då säger den här personen "Nu är det slut, jag lever inte längre, det här är sista grejen som händer". Naturligtvis är det inte så, det går över. Vare sig det gäller kärlek eller affärer. Det är den känslan jag velat uttrycka. Samtidigt som det är kul att få göra en riktigt ödesmättad blueslåt.

"Storebror"...

- Den är så självklar. En antilåt om amerikaniseringen. Jag kämpar ju för de svenska idealen, inte minst språkligt. Jag är stolt över mitt språk och min nationalitet. Ingen annan kultur behöver förringas för det men jag blir så jävla trött på att det amerikanska smyger sig in. Det kan bli för mycket ibland och det är vad låten handlar om.

Du var i USA och gjorde en platta i slutet av 70-talet.

- Det var Burman som frågade om jag ville hänga med över och spela in där. Det var oerhört att få komma till Muscle Shoels, denna legendariska studio där alla varit och spelat in. Rod Stewart hade just gjort klar Atlantic Crossing när vi kom dit. Men det blev bara tre-fyra låtar där. Studion visade sig vara ett gammalt garage eller ett ombyggt slakthus eller vad nu det där huset som låg utslängt mitt på landsbygden hade föreställt. Oerhört enkel teknik. Primitivt.

Jämför Pugh då med Pugh nu?

- Jag tror inte jag förändrats så mycket. Jag har ibland varit imponerad av vissa amerikanska produktioner och då har vissa låtar dragit åt det hållet. Nu känner jag mig mer säker på vad jag kan.

- Många vet inte vad jag går för i dag. Jag är svårbestämd därför att jag vågat göra saker som kanske inte varit helt förväntade. Jag har haft 30 år på mig att leka och söka och nu känns det som om jag börjar bli klar och vill ut. Jag får mer och mer självförtroende. •