Pugh rockar
med skärpa

Pugh har samlat ihop ett gäng coola sjuttiotalsstofiler som briljerar. Särskilt Nysse Nyström på gitarr. Foto: NIKLAS LARSSON

Pugh
Plats: Gatufesten, Sundsvall. Publik: Uppåt 1000 om jag får gissa. Längd: En dryg timme. Bäst: ”Hog farm” och ”Dinga linga Lena”. Sämst: Några nummer är ju väldigt långa. Fråga: Visste värmde det hjärtat att se Nysse, gitarristen, fotografera mitt under pågående spelning?

För det andra har han skaffat sig ett jäkla skönt kompband. Det var inget fel på de unga musiker han turnerade med förra gången, men de här säregna sjuttiotalsstofilerna känns mer hemtama runt Rogefeldt.

   Förutom stencoola Mia Kempff på bas – systarna Kempff har alltid stått högt i kurs hos mig – handlar det om en samling Strix Q-veteraner och de ger visserligen intryck, på alla möjliga sätt, av att ha legat under varsin sten sen 1975 men fan så de lirar. Särskilt Nysse Nyström briljerar. En sann gitarrhjälte.
  Att pluskavalkaden ändå uteblir beror på att den samlade kärleken till sjuttiotalet på scenen några gånger blir för intensiv och mynnar ut i väl långa och väl jam-liknande sjok av solon.Men lägg inte för stor vikt vid den subjektiva invändningen.
  Huvudintrycket är att Pugh rockar med skärpa igen och det ska ses som en mycket positiv överraskning.

Pugh i sommar: Västervik 14/7, Visby 15/7, Stockholm (Kungsträdgården) 18/7, Stockholm (Grönalundsteatern) 2/8, Gävle 9/8, Vetlanda 12/8.

Per Bjurman

  

Recension:
Pugh Rogefeldt
SUNDSVALL 2000-07-10 [09:16]
Betyg: 4

Han var lysande på Stora scenen i går, vår kära gamla Puggan. Det är sällan man ser levande rocklegender så spelglada och så roliga, som han.

Med hela torget framför sig, full av grånade proggare, och med scenen bakom sig, handfull med kompetenta musiker, fick Pugh Rogefeldt Sundsvall att glöda.

Ingen, vare sig tonåringar eller gamla 68-revolutionärer, lär ha stått oberörda inför rockarens intensiva utstrålning. Han hade mycket roligt, där han stod och drog sina underfundiga skämt i det behagliga mellansnacket.

Till exempel inledde han konserten med låtar från sina senaste album. Gensvaret från publiken var inte omedelbart. Krasst konstaterade Pugh:

- Ja, vänta om några år. Då vill ni ha de nya låtarna!.

Sedan drog han av en lång rad gamla 60- och 70-tals låtar i stil med Grävmaskin, Små lätta moln och Surabaya Johnny. Publiken jublade. Och när han rev av sig den vita jeansskjortan och rockade på i ett håligt linne, från Gud vet när, till "Dinga linga Lena" var allt så bra, så himla bra. Efter att ha fyllt ut sin timma med så mycket kvalitet som möjligt var, sade Pugh Rogefeldt hejdå med ett "Pusseli puss på er, Jag älskar er".

Tack så mycket. Och pusseli puss på dig själv, Pugh.

MONICA NILSSON

 Före Pugh Rogefeldts spelning lyssnade jag på några av hans skivor med en kompis. Först påstod kompisen att hon inte kände till något med Pugh men när skivorna började snurra kände hon igen det mesta. Och det är liksom det som är Pugh Rogefeldt. Han har alltid funnits där på något sätt. På festen. Efter festen. I radion. I bilen. På klassresan. I går fanns Pugh Rogefeldt på cityfestens stora scen med en kasse gamla klassiker från sin drygt trettioåriga karriär och en del nytt material.
Naturligtvis inbjuder en karriär som Pughs till en resa på den svenska pop- och rockhistoriens stambana, genom 70-, 80- och 90-talet. Och Pugh gjorde ingen besviken utan spelade glatt milstolpe efter milstolpe i en lång och svårslagen rad.

För kvällen var samtliga låtar klädda i en lekande 70-talskänsla tack vare en suggestiv orgel och sylvasst komp med gitarristen Nysse Nyström i stentvättade Angus Young-shorts och en gitarr som levde sitt eget liv som showens självklara stjärna.
Från inledande ”En medelklass lågutbildad man” från förra årets ”Pugh
Maraton” till en akustisk ”Små lätta moln” från 1969. Visserligen blev en del nummer väl långa, som till exempel ”Surabaya Johnny” men när Pugh vevade igång ”Hog farm” på bästa Deep Purple-vis (!) så bet det bra och trots att direkt efterföljande "Dinga linga Lena” inte åldrats lika bra så var det otroligt kul att höra den live igen, speciellt när Pughs kärlek till sina gamla låtar kändes både äkta och innerlig. Dessutom håller låtarna fortfarande förvånansvärt bra och jag trodde honom när han sa: – Minst trettio år till!
GIRON WILHELMSSON

ONSDAG 16 AUGUSTI 2000

00.11.06

Bra drag på Statt trots att
matförgiftad Pugh uteblev

Statts satsning på äldre rockintresserad publik fick en katastrofal start då en matförgiftad Pugh Rogefeldt aldrig förmådde ta sig från hemmet på Gotland till Katrineholm. Nu räddades kvällen ändå av hans rutinerade kompband, Good Clean Fun, som bjöd ordentligt på sig själva.

- Det här var första gången som Pugh uteblivit från en spelning och ett tag blev vi helt ställda, berättar bandets basist och sångerska Mia Kempff.
90 minuter innan framträdandet ringde Pugh Rogefeldt till arrangören Tomas Andersson och lämnade återbudet.
Mia Kempff kommer den minnesgoda publiken ihåg från gruppen Chattanooga som för cirka 20 år sedan hade en riksplåga med den hemska låten Hallå hela pressen.

Räddade kvällen
Men bandet (som till stora delar är gamla Strix Q, bestående av Nysse Nyström, gitarr och sång, Benna Sörman trummor, Staffan Birkenfalk, keyboard och sång) gjorde det bästa möjliga av situationen.
De gick upp på hotellrummet, gjorde upp en improviserad låtlista och kom ner och rockade loss rejält i ett par timmar och gav publiken full valuta för de pengar som redan återbetalats av arrangören.

Gamla klassiker
Det bjöds på ett pärlband av gamla klassiker av bland annat ACDC, Deep Purple, Status Quo och bandet kom förstås inte av scenen förrän de lirat gamla Hog Farm, som dock kändes en aning tunn utan huvudpersonen Pugh Rogefeldt.
- Jag hoppas att vi kan återvända hit någon gång när Pugh är frisk, för det var verkligen ett skönt ställe att lira på med en underbar publik, sa en märkbart nöjd Mia efteråt.
Och enligt Tomas Andersson har Pugh Rogefeldt erbjudit sig att spela gratis med fritt inträde som kompensation för det som hände i fredags kväll.
Det verkar onekligen finnas ett uppdämt behov hos de lite äldre musikintresserade katrineholmarna efter ett ställe där man kan lyssna på musik, umgås och även dansa utan att behöva få frågan om ålderdomshemmet har brunnit. Kanske kan Statt tillgodose det behovet framöver?

Ronny Falck Och Kurt Sjöblom

01-07-09

Som en stor firmafest

Foto: JOACHIM NYWALL Den gamle och publikhavet. Pugh Rogefeldt bjuder verkligen på sig själv. Det märks att han har kul nu efter flera års eremittillvaro på Gotland.

TROLLHÄTTAN
Det blev en riktig uppvärmning inför kommande Fallens dagar
Musikfestivalen på Spikön i lördags blev en fullständig succé – allt stämde; vädret, folket och musiken.
  Som en enda stor firmafest. En liten skur mot slutet av kvällen var bara uppfriskande och gjorde att det blev lite fler sittplatser för alla optimister som trodde att det skulle klarna upp – och det gjorde det ju också.
  Det hela började redan på eftermiddagen med Bilbos hjältar som gjorde en habil spelning.
  Sedan var det Bröderna Hallbergs tur där Michael Strandberg frossade i Sven-Ingvars; där finns det så mycket material att det hade räckt för resten av kvällen.
  Strandlind har en fantastisk räckvidd – både bokstavligt och musikaliskt. Att klara både James Brown och Värmlands svar på Beach Boys ...
  Efter ett Trollhätterekord i soundcheck äntrade Pugh Rogefeldt scenen. Och det märktes att han var spelsugen. Allt åkte med; från Jag är en liten gosse till nyare material som låter åt punk- och hårdrockhållet. Bakom sig har han ett tätt band som klarade stilbytena galant.
  Efter en uppfriskande dusch så var det så dags för idolerna. Alla som lyssnat på Tages i Ellösparken eller Hep Stars i Rocklundahalleni Västerås på 60-talet kunde nog tro att tiden stått still – inte en rullator så långt ögat nådde.
  Vi hade kunnat lyssna på dem i evigheter men kommunens underliga tidsgränser satte stopp för uppträdandet just när det var som roligast.
  Med Cadillac ringande i öronen gick vi hem i den milda sommarnatten med ett nöjt smil på läpparna.